Jag tycker verkligen om den här boken. På samma gång avskyr jag den. Det är en märklig känsla, den återkommer ofta när jag läser böcker om barn och ungdomar som far illa.
Lejontämjaren inleds med att en flicka som har varit försvunnen plötsligt vandrar ut ur skogen rakt framför en bil och blir påkörd. Hon har fruktansvärda skador, både från olyckan men även skador som hon har fått tidigare. Patrik Hedström och hans poliskår börjar nysta i vad som har hänt, men varken de eller jag som läsare kan nog ana hur stort det blir och hur det till slut avslutas. Precis som i Camilla Läckbergs tidigare böcker finns även här en gammal historia som löper parallellt med de nutida händelserna.
Den här boken är spännande från sida ett, men också otroligt obehaglig. Om den bara hade handlat om fallet hade jag rekommenderat den till vem som helst som gillar deckare, men detta är trots allt Läckbergs nionde bok i serien om Erica och Patrik så jag tror att man skulle ha lite svårt att hänga med på vad som händer och har hänt i relationerna runt omkring dem om man inte har läst de tidigare böckerna.
Det som fascinerar mig är hur Läckbergs böcker blir mer och mer brutala för varje bok som släpps. Den första boken i serien (Isprinsessan) är en favorit hos mig, men efter att ha läst Lejontämjaren har jag svårt att överhuvudtaget förstå att det är samma författare. Hela serien är enligt mig väldigt läsvärd, och Läckberg är en personlig favorit, trots att det har blivit en lång serie känns hon inte trött eller tjatig i sitt skrivande.
Bokkammaren 